Här berättar föräldrar sin historia en
del är tidningsartiklar, andra är inskickade till föreningen
Vill du att din egen berättelse publicerad på Små Änglars sida? Skriv till Philip Yao.
Att förlora och sörja ett barn - en pappas perspektiv
Jag blev pappa på ett annorlunda sätt. Clara, vår förstfödda dog
oväntat efter ungefär halva graviditeten. Jag fick vara med om att se
min fru föda en fin liten flicka, 30 centimeter lång, väl utvecklad men
alldeles tyst och stilla.
Jag hade förberett mig väl inför papparollen. Istället fick jag ta mig
an rollen som sörjande och stödjande make. Det var inte helt lätt. Jag
insåg ju att min fru hade det mycket värre än jag själv. Därför
bestämde jag mig snabbt för att vara så stark som möjligt inför henne.
Det började direkt med att jag tog på mig den tunga uppgiften att ringa
släktingar och nära vänner för att berätta vad som hänt. Det blev många
samtal och ännu fler e-mail. Jag åkte också hem från sjukhuset i förtid
och städade undan allt som skulle påminna om den efterlängtade babyn.
Några små kläder, gosedjur och leksaker, fackböcker om graviditet och
ultraljudsbilden på kylskåpet - allt packades ner i hemliga lådor. Jag
ringde bådas jobb och sjukskrev oss, jag bokade en stuga på Visingsö
där vi skulle samla kraft och få andas ny luft i några dagar. Jag var
mycket aktiv, och det är ju ett beprövat sätt att hålla sorgen borta.
Min fru var jätteledsen, och jag var den starke och förstående mannen.
Jag lät henne gråta ut och sedan började jag försiktigt att prata om
positiva saker för att skingra hennes tankar och försöka se ljuset i
slutet av den mörka tunneln. Tre vackra vårdagar på Visingsö gav oss
lugn och ro. Men vi åkte också till Globen och såg VM-finalen i
innebandy. Det var en liten chansning, men den hade en positiv effekt.
Där träffade vi många vänner och kände en stark värme och gemenskap.
När drygt 15 000 åskådare gav sig hän under VM-finalen var det till och
med så min fru släppte tankarna på sorgen för några ögonblick.
Mitt eget sorgearbete blev ganska komplicerat. Eftersom jag ville vara
stark hemma pratade jag nästan aldrig om Clara med min fru. Jag tyckte
att jag ville hjälpa henne mot mer positiva tankar, och när jag själv
började fundera djupare kring Claras död försökte jag pressa bort de
tankarna för att inte bli för ledsen inför min fru.
Jag reser mycket i jobbet, och de långa ensamma bilresorna blev scenen
för mitt sorgearbete. Här gick jag igenom det som hänt gång på gång,
satt där vid ratten med gråten i halsen och mumlade små kärleksfulla
ord till vår lilla flicka.
Med facit i hand var det kanske ingen bra lösning. Min fru förstod inte
mitt syfte, utan tyckte jag var konstig som aldrig pratade om Clara.
Hon ville att vi skulle lösa sorgearbetet tillsammans, och det hade hon
kanske rätt i. Men då hade jag inte kunnat vara så stark och positiv
som jag faktiskt var. Det är inte lätt att veta vilken metod som är
bäst, förmodligen en blandad variant där mannen tar på sig de tyngsta
uppgifterna, stöttar sin kvinna men ändå ibland släpper loss på
känslorna inför henne.
Nu har vi två pigga och fina barn, men vi ska aldrig glömma lilla
Clara. Först var det min desperata tanke - att komma över detta så fort
som möjligt. Men när livet återgått till det normala inser jag att det
vore fel att radera ut vad som hänt. Det är bara om man behåller och
hyllar minnet av det döda lilla barnet som man klarar av att leva
vidare trots det fruktansvärda som en gång hände.
MICAEL FASTH
För oss syskon och våra tankar
> Emilia Linnea
> Lucas
> Tim
> Fem gånger mor
Sorg och omsorg för ängelns syskon
(av Ursula Nyman)
Då jag berättade vid årsmötet tyckte deltagarna där att det var synd
att det var så få som fick ta del av vad jag sa. Så på deras begäran
har jag skrivit fyra följande sidor här i medlemstidningen. Detta är
valda "teoretiska" delar av föredraget jag höll på årsmötet, de
personliga exemplifieringen har jag valt att inte publicera här. Det
jag skrivit bygger ändå på egna erfarenheter samt böckerna upptagna
under "Litteratur". Min förhoppning är att följande ska kunna vara
någon till hjälp.
U.N.
För ängelns syskon finns det en skillnad beroende på om de är äldre
eller yngre än ängeln. Att vara ett äldre syskon till en ängel innebär
för dem att de varit med om traumat kring babyns död och upplevt
föräldrarnas stora sorg och förtvivlan samt tvingats handskas med deras
egna känslor kring döden och saknaden. I och med familjens kris mister
barnen också sina "vanliga" föräldrar och möter en mamma och pappa som
de inte riktigt känner igen.
Syskonen blir på så sätt dubbelt drabbade när en liten bror eller
syster dör. De personer, föräldrarna, som skulle kunna ge barnen det
bästa stödet är inte tillgängliga på samma sätt som före dödsfallet,
och syskonen tvingas därför i viss mån själva försöka hantera förlusten
och förändringarna i familjen.
Likväl, trots all smärta, så är glädjen över mötet med sin lillasyster
större. Härom veckan sa Sofia om lille Teodor som är lillebror till vår
ängel:
Det är synd om Teddy som aldrig har fått träffa Theresia.
En vuxen människa i ett sorgearbete tar ofta en paus i livet. Hon
tappar intresset för att göra saker och vara bland människor, hon
känner stor sorg, saknad och trötthet och sjukskriver sig kanske under
en period.
Här skiljer sig barn och vuxna åt. Ett barn eller en tonåring kan inte
ta en paus i livet, kan inte lägga allt annat åt sidan och inleda ett
inre arbete för att anpassa sig till den nya situationen, för inom dem
trycker hela tiden starka krafter på till att föra den psykiska och
fysiska utvecklingen vidare. Detta medför att sorgearbetet måste ske
parallellt med – och ofta underordnat – de behov som utvecklingen i de
olika åldrarna medför.
Men som förälder varken kan eller ska man skydda sina barn från dödens
smärtsamma realitet. Istället har man som vuxen ansvar att aldrig
någonsin smyga eller förtiga det svåra, utan tvärtom med största
uppriktighet svara på barnets frågor. När man förklarar för syskonen
vad som hänt måste man vara så uppriktig och grundlig som möjligt. Man
ska inte skydda barnen genom att undanhålla information, då gör man dem
faktiskt bara ensammare med alla påfrestningar, för sanningen är alltid
bättre än om man försöker släta över. Det är genom att ge konkreta
fakta man skapar trygghet. Man undviker då att fantasin skapar egna
bilder som kan vara värre än verkligheten.
Bearbetningen av sorg och förlust kan beskrivas som en serie uppgifter
som den sörjande måste ta sig igenom för att kunna återvända till livet
med positiv livssyn och framtidshopp. Vad det gäller barns och
ungdomars sorg kan man urskilja fyra olika uppgifter de måste klara av
(G. Gyllenswärd, 1997):
* att förstå och börja reda ut vad som
har hänt
* att identifiera, bekräfta och kunna
uttrycka de starka reaktioner och känslor som följer på förlusten
* att minnas
* att lära sig fortsätta leva och älska
Vid sorg i familjen är barnen i stort behov av vägledning, hjälp och
trygghet för att förstå de svåra skeendena. Då kan de också sörja på
ett fruktbart och för deras fortsatta utveckling nödvändigt sätt. Det
är viktigt att respektera barnens sorg, att låta dem uttrycka den i sin
egen takt och på sitt eget sätt. Men också att hjälpa dem att hantera
sina känslor på ett rimligt sätt, så att de exempelvis inte råkar in i
ständig konflikt med andra i hemmet, på dagis eller i skolan. Man
hjälper barnen att bearbeta händelserna omkring dödsfallet genom att
finnas tillgänglig, lyssna på dem, besvara frågor och tala om det som
hänt, när barnen så önskar. Samtidigt är det viktigt att det finns
utrymme för deras vanliga aktiviteter och inte minst små nöjen.
Att förstå och börja reda ut vad som har hänt
Barns möte med döden ter sig olika beroende på ålder, mognad och
tidigare erfarenheter. Det är också så att barn reagerar på sitt eget
vis vid ett dödsfall. Detta måste vi förstå och respektera. Alla
barnens känslor är äkta och måste godtas och mötas av förståelse.
Förståelsen för döden utvecklas hos barn parallellt med barnets
tankemässiga mognad. Men även ganska små barn förstår att när kroppen
är kall och livlös finns det inget liv i den. Därför hjälper det
syskonet till förståelse att få se och känna sitt döda syskon.
Att identifiera, bekräfta och kunna uttrycka de starka reaktioner och
känslor som följer på förlusten
När barn möter sorg och förlust reagerar de, och deras reaktion blir
olika beroende på deras ålder, personlighet och tidigare erfarenhet.
Barn kan öppet visa sin sorg eller dölja den, de kan förtränga sin sorg
och de kan försöka glömma den. Barnens reaktioner är lika varierande
som de vuxnas, smärtan kan sitta lika djupt och vara lika länge som de
vuxnas sorg.
För att kunna hjälpa och stödja barn i sorg måste vi förstå denna
mångfald, respektera sorgens många uttrycksformer och vara lyhörda för
de signaler som barnen ger oss om hur de upplever situationen. Dessutom
måste vi inse att sorg är något som tar tid även för barn, och att
barnen får en annan förståelse för döden när de blir äldre, en ny
utvecklingsnivå innebär ofta att barnet får ett nytt förhållningssätt
till händelsen. Därför kommer en sjuåring som mister ett litet syskon
se dödsfallet med andra ögon när han eller hon är tio eller 15 år
gammal. Sorgen, saknaden och funderingarna över förlusten varar i många
fall, kanske i de flesta, livet ut.
Att minnas
Som vuxen kan man hjälpa det döda barnets syskon att minnas, det
underlättar för dem att komma igenom sorgen. Då ängelns syskon får möta
sin lilla bror eller syster blir det verkligt och ett minne att bära
med sig. Detta möte blir lättare att minnas med hjälp av fotografier.
Genom att syskonen får något med sig hem, kommer de att ha kvar ett
konkret minne av sin lilla syster eller bror.
Att lära sig fortsätta leva och älska
Det är viktigt att det finns människor i barnets omgivning som kan
hjälpa det att hitta kraften och livslusten. I livets alla faser kommer
kraften och livslusten från ett levande och varmt utbyte med andra
människor.
Sammanfattande råd (delvis ur Barn i sorg) om hur man bör förhålla sig
gentemot syskonen då en liten bror eller syster dör, ges här slutligen
under fyra huvudrubriker
Öppen och ärlig kommunikation
Ge förklaringar som passar, anpassad beroende på vilken ålder syskonet
har
Undvik abstrakta förklaringar
Minska förvirring och oklarheter
Använd inte omskrivningar som "resa" eller "sömn" för döden
Ge tid för tankemässig hantering av problemet
Tillåt frågor och samtal, visa öppenhet och vilja att samtala
Var beredd på att samtalen kan bli korta, svara bara på det barnet
frågar efter
Titta på fotografier och minnessaker tillsammans
Besök kyrkogården
Acceptera barnens lek
Gör förlusten verklig
Visa egna känslor
Låt syskonen få se sin döda lilla bror eller syster, och vara med på
begravningen
Låt minnen av bebisen få vara framme i hemmet
Uppmuntra känslomässig bearbetning
Bevara kontinuiteten i hem och skola/daghem
Undvik onödiga separationer
Prata med barnen om rädslan för att de själva eller föräldrarna ska dö
Prata med barnen om deras eventuella skuldkänslor
Litteratur
Barn, död och sorg. Sis Foster. 1990. Norstedts Förlag AB
Barn i sorg. Atle Dyregrov. 1990. Studentlitteratur.
Barn sörjer. Arnsteein N. Johnsen. 1992. Verbum.
Du, barnet och sorgen. Theresa Huntley. 1991.
Mörker och ljus. Ingela Bendt. UR/Verbum. 1993.
Stöd för barn i sorg. Göran Gyllenswärd. 1997. Rädda Barnen.
Att leva med en ängel – ett livslångt möte och lärande. Eva Bergman och
Ursula Nyman. Under tryckning.
För oss mor- och farföräldrar och våra tankar
> Robin mitt älskade barnbarn
> Till min ängel
> Lilla Vincent
> Lucas
> Till Emilia och Isabelle
> Änglamormor