Kontakta föräldrarna

När sorgen och saknaden är så stor,
räcker ibland inte orden till,
men jag vet nu att en utsträckt hand,
en tanke och en kram,
kan vara så mycket större än ord.

Möt helst upp personligen men är avståndet för stort ring eller skriv. Föräldrarna har inte ork att ta kontakt. Därför måste du ta initiativ. Det är väldigt viktigt att föräldrarna känner att ni delar deras sorg.

Lyssna!

Var beredd på att lyssna till samma ord om och om igen, under lång tid. Man kan inte sätta upp en tidsgräns för sorgen. Det är inte ovanligt att föräldrarna är instabila länge efter förlusten av barnet. En sorg är som en berg och dal bana med djupa dalar av sorg och smärta men även perioder av normalt liv. Med tiden planas dalarna ut och kommer inte så ofta. Förr hade man ett sorgeår, något som kunde återinföras.
Kom ihåg! - Det finns inga tröstande ord,

Så vet du inte vad du ska säga - LYSSNA!

Det kan vara svårt att veta vad man ska säga och göra. Du behöver varken säga eller göra något - det viktigaste är, att du törs vara där. Ord är ofta överflödiga. Säg kanske: "Jag vet vad som har hänt och förstår att du har det svårt". Men en kram kan också vara tillräcklig.

Fråga?

- Men var beredd på att bli avvisad, men låt inte det avhålla dig från att försöka igen. Fråga om barnet, om förlossningen eller om barnets död.

Glöm inte Pappan

Han har också förlorat sitt barn, och har därför behov av att tala om sin förlust och sin sorg.

Undvik uttalanden som:

  • Se till att komma över det.
  • Det är ju bra att ni har större barn.
  • Ta er samman, livet går ju vidare.
  • Det var ju tur att ni inte hann få barnet med er hem.
  • Ni är ju så unga och kan få många barn.
  • Bli med barn snabbt igen så glömmer ni det här. Det barn som föräldrarna har förlorat, kan inte ersättas av ett nytt barn! 
  • Pressa inte föräldrarna att börja arbeta igen. Arbete är inte alltid den bästa medicinen. 
  • Låt överhuvudtaget föräldrarna ta allt i sin egen takt.

Hjälp med praktiska ting

Hjälp till med praktiska göromål som matlagning, städning och tvätt. Sånt blir plötsligt likgiltigt och ovidkommande för föräldrarna. Tag hand om syskonen en stund när föräldrarna behöver kunna sörja det döda barnet i lugn och ro. Syskonen har också behov av miljöombyte. Men det är samtidigt viktigt att föräldrar och syskon pratar om der som har hänt.

Begravning

Låt föräldrarna själva bestämma hur de vill ha begravningen. Hjälp och stöd dem vid behov, men ta inte ifrån dem kontrollen. Alla erfarenheter visar att det är viktigt att syskonen får möjlighet att se och röra vid sitt döda syskon och delta i begravningen. Visa intresse för begravningsplatsen och kom ihåg bemärkelsedagar.

Rädsla och vrede

Rädsla kan vara en naturlig del av sorgeförloppet. Rädsla för de märkligaste saker. Försök att acceptera att föräldrarna är rädda även om rädslan verkar orealistisk. Låt bli att komma med förnuftiga bortförklaringar och argument mot denna rädsla - Det hjälper inte föräldrarna. Var beredd på att sorgen också kan utlösa vrede.

Andra goda råd

  • Pressa inte föräldrarna till att plocka undan barnets kläder och saker.
  • Stötta föräldrarna så att de själva tar kontakt med familj, vänner och arbetsplats. Det är bättre om föräldrarna själva kan klara detta.
  • Var uppmärksam på att du inte kan känna och helt förstå hur det är att vara i den sörjandes situation.
  • För föräldrarna kommer det döda barnet alltid att vara en del av deras liv och du måste vara beredd på att de kommer att tala om barnet och nämna det vid namn.
  • Kom ihåg - tiden läker inte alla sår!

Källa: Fri översättning av informationsbroschyr från Landsforeningen Spædbarnsdød, Danmark.

  Möte med dödens efterdyningar

Vi satt på bänken i minneslunden där hennes döda barn vilar. Det var en av dessa många vackra kyrkogårdar som ligger insprängda i naturen, omgiven av blått vatten och mycken grönska. Vi talade om våra erfarenheter av att förlora ett barn alldeles i livets början, innan livet riktigt hunnit börja. I alla fall livet utanför livmodern. Jag förlorade mitt barn för drygt nio år sedan och jag har alltid sagt att jag i minnet kan återvända till smärtan och känslan jag hade då. Men under min samvaro med denna nyblivna mamma började jag undra ifall det var sant. Vad var det egentligen jag hade i minnet, vad var det jag återvände till?

Nog är det sant att man inte glömmer sitt döda barn, och att livet aldrig blir detsamma som förut. Jag kommer alltid att bära med mig min lilla prinsessa, min lilla ängel och kärleken till henne. Men en sak har jag skakat av mig på vägen dit där jag står idag och det är min förtvivlan. Denna djupa förtvivlan som jag kände efter min dotters födelse och död. Detta bottenlösa svarta hål som omslöt hela mig, hela mitt jag även i de stunder då jag umgicks med andra människor. Det har kostat mycket energi att återupprätta ett förtroende till livet och naturen och de krafter som gäller oss alla här. Jag har kravlat mig upp ur förtvivlans mörker, långsamt och i flera olika etapper.

Den nyblivna mammans förtvivlan grep om mig, gav mig maktlöshetskänslan. Hennes förtvivlan gav mig insikten om skillnaden på nio år och sex månader. Jag kom plötsligt med ny skärpa ihåg min egen djupa oro och rastlöshet månaderna efter min dotters död. En rastlöshet som dämpades något då jag blev gravid på nytt, men som det egentligen tagit flera år för mig att ta mig ut ur. Så nog hade jag glömt även om jag vårdat minnet av min dotter!
Är det den djupa förtvivlan, vistelsen i det bottenlösa svarta som fått mig att minnas min dotter med så mycket värma och kärlek? Jag förundras över de krafter som får en människa att någonstans mitt i det mörkaste mörka lyckas förvandla mörkret till ljus och kärlek.

Glömsk

Att möta sorgen

Följande är skrivet av föräldrar som själva mist barn. De förslag som ges här är tänkt som hjälp till dig som känner dig hjälplös och inte vet hur du ska möta familj eller vänner i deras sorg.


Det är naturligt att gråta

Låt föräldrarna gråta, det lindrar sorgen, och var inte rädd för att själv gråta. Det är skönt för föräldrarna att känna att ni delar deras sorg. Föräldrarnas sorg lindras inte genom att gömmas undan - tvärtom! Smärtan och sorgen behöver genomlevas.


Sorg - en möjlighet

Efter att jag förlorat min dotter fick jag ägna mycket tid åt att reda ut saker och ting för mig själv. Mot mig strömmade en uppsjö av känslor och tankar som jag aldrig stött på tidigare. Det var en styrka och en sorts klarhet i dessa känslor som var alldeles ny för mig. Jag öppnade mig och lät dem strömma, tog emot dem och färdades med dem. Efter att ha färdats med dem en bit granskade jag dem i ett försök att förstå. Men förståelsen var mindre viktigt, det viktiga var att de fick strömma oförvanskade till mig. Så tog jag under en tid emot alla dessa känslor och tankar. Jag samlade på dem, jag fick associationer och kunde binda samman olika känslor med varandra, jag la pussel. Goda, vackra känslor fanns bredvid fula och onda, men med tiden lyckades jag vända de fula och onda så att de syntes från en annan sida. Och då såg de helt annorlunda ut. Mörker blev ljus, avundsjuka blev förståelse, vanmakt blev medlidande. Det är som om jag ur det hav av olika, lika och snarlika känslor kunnat samla små frö, frön som sedan kunnat gro och ge mig små livssanningar tillbaka. Ur ingenting kom allting, ur öppenhet kom svaren på frågorna jag inte hann ställa.

Idag, många år senare, då jag hämtar hem mina två äldsta barn från ett läger ramlar jag över några rader i psalmboken (psalm 90) som beskriver lite av det jag kände:

Blott i det öppna har du en möjlighet.........kraften fullkomnas mitt i din svaghet....

Strax efter min dotters död funderade jag över hur jag “visste vad jag skulle göra” när jag sörjde. Jag upplevde det som om moderskapet gav min styrka, kärleken till mitt ofödda barn hade öppnat mitt inre och gjort mig mottaglig för starka känslor utan att jag behövde skygga. Inte så att jag aldrig undrade över mitt förstånd eller aldrig kände mig ensam, för det gjorde jag. Men samtidigt var jag också fascinerad över denna ström av starka känslor som kom till mig.

Att sörja ett litet barn
är något av det renaste
och vackraste
jag varit med om

(ur “Ett annorlunda moderskap” av Eva Bergman)