När det gått en tid kommer funderingarna på ett nästa barn. Är det riskfritt? Behöver jag någon speciell behandling? Orkar jag/vi med en ny graviditet? Hur länge måste man vänta innan man försöker igen? Frågorna man har i huvudet är oändliga och ofta känns det som om man inte får några klara svar. Ett råd är: Skriv ner alla frågor rörande nästa graviditet och tag med dig dem till din barnmorska/läkare så kan ni i lugn och ro prata om vad som är bäst för dig och din partner.

Eftersom orsaken till förlusten är så olika, är det svårt att säga vad du får för hjälp vid nästa graviditet. Du kan dock be din barnmorska att du får tätare kontroller och eventuellt extra ultraljud nästa gång.

Det finns ett forum för er som planerar för nästa barn eller är gravid. Där kan ni dela tankar med andra i samma situation. 

Gravid på nytt efter att ha förlorat ett barn

Ibland händer det saker som gör att livet aldrig blir detsamma igen. Den 5 maj 1996 dog vårt första och efterlängtade barn i min mage.

Jag var då i graviditetsvecka 23. Det var en flicka som var helt frisk. Orsaken var ett angrepp av streptokocker runt livmodermunnen. Infektionen spred sig upp i moderkakan och gick över i vårt barn.

Mitt varmaste minne kring denna händelse är då vi fått beskedet och satt och grät i sjukhussalen. Plötsligt flög en björktrast upp till vårt fönster på sjunde våningen och satte sig utanför och tittade länge på oss. Vi såg det som att vårt barn ville ta ett farväl.

Tiden efteråt var fylld av själslig smärta. Alla klumpiga kommentarer från omgivningen, gravida magar på stan, födelseannonser, par med barnvagn och den platta magen som jag tyckte innehöll barnasparkar. Att man kan överleva en sådan stark sorg. Ibland känns det som att allt hände nyligen, andra dagar har jag mer distans och kan se på allt med mognad.

Jag blev snabbt gravid igen. Med facit i hand var det alltför snabbt. Jag borde ha väntat och fått sörja ordentligt men allt jag kunde tänka på var att ha ett barn i magen igen.

Men när vi ändå stod där med graviditetstestet i vår hand så kunde vi inte känna glädje, bara en stor tomhet. Men omgivningen blev glada och hurtiga. Nu behövde de ju inte hantera det svåra i våra samtal. Det de inte förstod var att vi inte vågade känna glädje över någonting som vi åter kunde mista. Jag förnekade till en början barnet i min mage. Ingen fick prata om det, ingen klappa på magen. Jag vågade inte sjunga för barnet i min mage som jag gjort i första graviditeten. Jag var livrädd för att utveckla en känslomässig bindning då jag var säker på att förlora även detta barn.

Första besöken på mödravården var känslomässigt jobbiga. Det väckte många minnen att vistas i samma lokaler. I samma veva så flyttade vi till Stockholm och det var skönt att få möta andra lokaler och läkare. Jag hade så svårt att tro att det fanns något levande i magen så jag fick komma på tätare kontroller hos barnmorskan och till en läkare som tillhörde specialistmödravården. Fick även göra många ultraljud för att se att allt var bra. Men att höra hjärtljuden var lika ångestskapande varje gång innan det rytmiska bultandet fyllde rummet och att se ultraljudsbilder var svårt. Jag bad alltid personalen att snabbt säga att barnet levde. Först då vågade jag titta.

Det som var mest jobbigt var att känna kravet på att vara glad nu när jag var gravid igen. Att jag skulle tänka positivt. Andra försökte forma mina känslor och ingen pratade längre om flickan jag förlorade. Även personalen på mödravården undvek att prata om min oro. Det kanske är så att ett dött barn väcker så starka känslor och reaktioner även hos de professionella.

Jag fick kontakt med en psykolog på mödrahälsovården. Det lättade bara av att få prata med någon. Det var så svårt att glädja sig åt ett barn och samtidigt sörja ett annat. När jag vågade glädja mig åt barnet i min mage så fick jag skuldkänslor gentemot mitt förlorade barn. När jag sörjde mitt förlorade barn så fick jag skuldkänslor för barnet i min mage.

Det hände också att jag kände det som att jag var gravid med samma barn. Det hjälpte då att ge barnet vi förlorat ett namn. Vi gav henne namnet Clara. Varje dag under graviditeten så trodde jag att även detta barn dött i magen. Jag puttade ständigt på det stackars barnet och det blev många tårar innan jag kände en liten spark. Flera gånger var jag inne till mödravården för att lyssna på hjärtljuden som jag inte trodde fanns.

Den här tiden hade det varit skönt att ha kontakt med kvinnor i min situation. Barnmorskan sa att bara du är förbi den vecka då allt hände så kommer du känna mindre oro. Men min oro satt kvar och en månad innan beräknat datum så fick jag kontakt med en barnmorska på förlossningen som arbetade med kvinnor som hade förlossningsrädsla. Min rädsla bestod av att alla minnen skulle komma tillbaka när jag skulle föda igen och att jag hade så svårt att tro på att jag skulle kunna föda ett levande barn. Det gav trygghet att få vänja sig vid lokalerna, känna igen några ansikten och bli lovad plats.

Två dagar före beräknad förlossning så sattes förlossningen igång på grund av havandeskapsförgiftning. Förlossningen gick bra. När vattnet gått så sattes en elektrod på barnets huvud så vi kunde höra hjärtljuden i rummet och bli lugnade. Så föddes vårt barn. Jag kommer fortfarande ihåg hur förvånad jag blev av att höra ett barnskrik. I min famn kom en stadig son på 4330 gram. Just då kände vi ingen överväldigad lycka utan mera en tacksamhet för att allt gått bra.

Det har tagit tid att bearbeta förlusten av vår Clara. Första tiden med vår son var kaotisk och bestod av sorg blandad med lycka, saknad blandad med tacksamhet. En saknad över att ständigt känna att man har ett barn för lite. Tiden läker inte alla sår men man lär sig att leva med såren. Lär sig att leva med en busig ettåring som upptäcker världen samtidigt som vi tänder ett ljus för vår lilla ängel...

Av Helen Fasth, Karlstad

Stödet vid nästa graviditet

Stödet man får vid nästa graviditet, är det som gör att man orkar av att vara gravid igen utan att oroa sig alldeles för mycket på vad som gick fel förra gången.

På återbesöket på BVC när Johan hade dött, meddelade de oss att vi skulle få extra stöd och kontroller vid nästa graviditet. Johan saknade njurar och andra urinorgan, pga. det kunde inte lungorna utvecklas riktigt hans hjärta var även för litet och han hade missbildade öron, detta kallas Potters syndrom

Så när jag visste att jag var gravid igen tog jag med en gång kontakt med MVC och fick träffa barnmorskan och läkaren redan i v6. Då fick jag se på ultraljud att det fanns ett foster och som tur var kunde man redan se hjärtat som slog. Det lugnade ju mig just då speciellt som jag även har haft ett missfall i v 15, det var då ett ofostrigt ägg, så det hade aldrig varit ett foster. Sen var jag på en del extra kontroller hos barnmorskan. Var kanske en gång i månaden hela tiden även i början. Extra ultraljudskontroller var jag också på för att de skulle kunna se att det fanns njurar och att barnet kissade för de kunde de se tidigt i graviditeten. Var vid den vanliga tiden för ultraljud i v 16 och sedan även på ett i v 20, där de då var helt säkra på att barnet kissade och även kunde konstatera att det hade båda njurarna och även gjorde en kontroll på övriga organ. Sen var vi på ett ultraljud i v 30 då de kontrollerade hjärta, njurar, flöde i navelsträngen och mängden fostervatten. Allt var bra hela tiden.

Vi fick även en uppföljande efter Johans förlossning på förlossningsavdelningen runt v 20, sen var vi på ett vanligt besök på förlossningen med de andra i MVC gruppen. Läkaren på MVC gjorde extra kontroller och vi fick prata igenom hur vi kände oss och sådär.

Efter förlossningen kom det fram mycket känslor och annat som påverkade mig.

Efter det att vi hade kommit hem var jag så orolig över allt (inget som jag kan sätta ord på) Jag hade svårt att somna och att vila ut, så den första natten såg jag en massa syner och annat när jag var uppe och skulle amma Samuel. Jag var även orolig att han inte fick tillräckligt med mjölk, jag tror att det kom från att medan jag låg på BB så fick han ersättning för han var så stor när han föddes. Så att inte han skulle sjunka i blodsockerhalt innan min mjölk kom igång. Plus att ibland vill han ha tätt och andra gånger var det runt 5 timmar emellan.

Jag fick även en livmoderinflammation pga. att den inte drog ihop sig tillräckligt snabbt ¨så det blev koagulerat blod kvar, så efter en vecka åkte vi in igen. Jag hade feber, men mest kom jag nog dit för jag visste inte hur jag skulle klara av honom, det var nästan så att jag hade kunnat lämna honom på BB dit vi kom innan de skrev in mig på en annan avdelning. Första natten lämnades Samuel på neonatalavdelningen så att jag skulle kunna få sova ut, men det var svårt för jag var så törstig och orolig i övrigt. Tiden emellan jag inte ammade tänkte jag bara på nästa gång och ville helst inte se eller ta hand om honom. Det släppte när doktorn sa att jag skulle pumpa ur och ge honom på flaska och även ge honom ersättning. Och det löste sig så att jag pumpade ur i 4 månader så att han i alla fall fick ett mål modersmjölk om dagen resten av tiden var det ersättning.

Jag antar att det hela berodde på att jag tänkte på att det var bara på mig det hängde på att han skulle överleva. Johan kunde ju bara leva i mig han dog ju när de klippte navelsträngen. Jag hade nog klarat situationen bättre om jag redan på BB hade fått prata och fått hjälp med amningen, men det var överbelagt så jag antar att de bara inte hade tid. Det var en extra säng i varje rum och även ibland ute i korridoren när jag var på BB. Jag skulle vilja att alla som har förlorat ett barn skulle få mer hjälp vid nästa graviditet och förlossning och tiden efter.

När jag nu tänker på hur jag skulle regera vid nästa graviditet, så är jag först väldigt skärrad och orolig för förlossningen, vill helst ha stöd så att jag orkar amma, och går det inte så vill jag även ha stöd om vi beslutar om ersättning då med. Läkaren stod hela tiden på min sida men det kändes inte så med sjuksköterskorna de var hela tiden inne på att jag skulle klara av att amma. Det är alldeles för mycket tala om amning på alla BB, det finns ju en del som inte klarar det.

Av Camilla Blomster

Att leva med en ängel

Jag sitter med tårfyllda ögon
med ett nyfött barn vid mitt bröst
Mammalugnet vill inte infinna sig
en ångestfylld oro härjar i mitt inre
jag springer, jag springer
jag önskar mig ett nytt barn
jag letar, jag letar
efter ännu ett barn

Utifrån ser allt så fint ut
där jag sitter och ammar mitt barn
Men inom mig vet jag
att jag egentligen sitter med två barn
Ett levande litet knyte som äter så lugnt
och en dödfödd flicka
som kommer så nära
när jag föder nya levande barn

Lilla ängelen min
det är snart åtta år
sedan du föddes och dog
och ändå är det som igår
och för varje syskon du får
ser jag allt klarare
hur nära du kommer
och hur nära du egentligen hela tiden finns
trots att alla tror att jag glömt

Men inte kan jag glömma
inte kan du ersättas
varenda cell i min kropp minns
kommer alltid att minnas
Dig

När jag föder minns min kropp
när jag ammar påminns min själ
om allt vi inte fick

och om allt vi fick;

Du ger mig så mycket
under min fortsatta väg genom livet

Eva Bergman i januari 1998